MimsyMicsy

Nu kommer paniken smygandes igen..
Den där otäcka tjockheten i bröstet som
jag känner till mer än väl, men som ändå
inte riktigt känns som min. Jag har gjort saker
i helgen jag är stolt över. Gått till arbetsförmedlingen.
Planerat att gå till och har mailat hotellet för ev. jobb.
Men nu sådär från ingenstans kommer den där alldeles
för bekanta klumpen och äter upp mig inifrån. Jag försöker
skaka av mig den men den finns där ändå, liksom lurar på
mig och invarderar mitt inre.

Mattias har gått till Willys idag, första gången på några månader.
Jag är så stolt, och så glad för hans skull! Jag hoppas på att vändningen
är på väg nu, den där svängen där det börjar gå uppåt istället för ner, eller
bara stå still. Jag hoppas på det.. <3

Saknaden efter att mamma åkte hem igår är stor, och har öppnat ännu
en dörr för saknad av andra som jag stängt så många gånger efter jag gett
upp på att fler ska komma och hälsa på. Hela dagen kommer gå åt på att stänga
den ännu en gång. Jag orkar inte bli besviken gång på gång..