Heat of the moment.
Jag hade värsta djupa grejen att skriva, fick ett
sånt där moment då allt bara är solklart och
idéerna och inspirationen flödar som bara fan.
Men dock spolar jag dom planerna för det var en sån
där "i stundens hetta"-grej.
Det är underligt hur mycket man rannsakar sig själv och
hur mycket man måste ta sig en promenad ner för memory
lane när man läser psykiatri. Det både ger en tid att refklektera
och se meningen i saker och minnen som annars bara är just det,
minnen. Oftast heller inte roliga. Samtidigt river det upp sår som
man förträngt att man hade. Ger svar på frågor man inte riktigt
tänkt på innan. Nej, fyfan vilken hatkärlek man går igenom!
Men jag ska försöka hålla kvar inspirationen och energiflödet på
uppgiften i psykiatri. Medicinuppgiften är väl bara att göra i farten.
Men det är tufft, att se saker svart på vitt. Jag har alltid fått höra att
jag är väldigt öppen, lite för öppen at times men det är bara sån jag är.
Men precis som alla andra har jag också mörka skrymslen i min själ
där ingen tillåts se mig naken, blottad och sårbar. Jag tror bara att
alla har olika uppfattningar om var gränsen går. De flesta av oss går
den här utbildningen just för att lära oss vårda andra, men den lär oss
också att se på oss själva från alla vinklar inuti. Och trots allt, så är jag
stolt över vem jag är idag och vad jag åstadkommit i mitt liv so far.
Kommentarer
Trackback
